Toka by Anna

View Original

Knutar

O en dag så lossnade det… Den bara kom tillbaka. Kreativiteten.
Det tog några år förvisso.
Det blev några skavsår. 
Men nu är jag igång igen.

En ny sajt har fått liv. (Jag byggde den själv. Det var inte så svårt när stöket omkring försvann…)
Och nu är mängder av smycken under produktion.
Tänk att kraften och energin bara kan förtvina sådär. Ätas upp. Förtas. Jag har inte haft någon inspiration eller vilja.

Eller kanske har viljan funnits men utrymme saknats? För röran har tagit för stor plats. Spagetti som trasslat ihop sig, garntrådar fulla av knutar. En kompakt mess. 

Kanske hade det varit bra att sätta ord på det som skedde. På snurret. På allt som hände som behövde hanteras. Kanske hade det varit klokt att få koll på den inre kompassen o lugnat ner den när den fick snurr och betedde sig som om jag befann mig mitt på ett magnetfält en tid?
Men allt har sin tid. Och processer tar tid. Och jag processar. Och bearbetar. Och reflekterar. 

Här och nu och efter röran som jag var i. Med en skillnad mellan nu och då. Tidigare reflekterade jag i efterhand och arkiverade mina nyfunna betraktelser med hopp om framtida bruk. Dock utan register o därmed hopplösa att återfinna. 

Men nu sker allt parallellt. Handling, händelser och reflektion. I realtid.  Men det har tagit tid. 

På ett av mina tidigare jobb lärde vi oss sånt. Att ta time out. Att reflektera. Vi reflekterade i flock. Då och där.
Hände, kände, lärde. Feedback på uppstuds. Och jag fattade inte. Trodde aldrig att jag skulle lyckas. Trodde aldrig att verktygen skulle komma att nyttjas på riktigt. Att jag skulle kunna reflektera på volley. Min chef (vår dåvarande VD) brukade ringa mig inför stundande time-outer och liksom förvarna om att detta skulle ske så att jag inte skulle åstadkomma lock-out på mig själv och mina känslor, mitt i en time-out. Men nu kan jag. Och jag gör det. Jag stannar upp. Och jag växer stolt för varje gång. Det handlar nog om närvaro och mod. Att våga vara här och nu. Att se sig själv mitt i smeten. Att stanna upp. Att reflektera i stunden. Jag har fortfarande svårt att görra det i grupp men jag tännker att det kanske kommer.

I sinom tid.

För allt har sin tid och jag befinner mig i min tid, i nutid.

Jag har gjort ett gäng smycken. Små knutar. Som bevis. På alla knutar jag knutit upp och allt trassel som släppt…